var är vi
frågar barnet
vi är i viken
svarar jag
men jag minns vagare nu
viker med blicken, viker av

här nere finns stenar
blanka och kantiga
jag kan räkna dem men
är de tillräckliga
kan de bära sorgen, bära förlusten
kan de täcka en kropp
kan de döda en fågel
kan de skydda

jag lär barnet göra en slangbella
vi går längs stranden
och bär stenar

den perfekta klykan kommer från en ek
och nånstans under marken
har ekollonets röda lilla krok
tagit fäste här långt innan oss
vi vilar en stund
och det här hjärtat slår som hjärtat ska

lekens sten ligger så nära
den som kastas för att straffa
och den som kastas tillbaka
jag har radat upp dem här
kolla

jag lär barnet räkna
stenarna, fingrarna, fåglarna, molnen
människorna

barnet tappar bort sig
får börja om
och eken är
rotad och krokig och lever
och barnet lever

med fickorna fyllda av sten
bär jag barnet
men hur bär jag hela barnet
när barn bärs i delar

jag räcker barnet slangbellan
jag säger kolla
det går att kasta stenarna
jag har radat upp dem här
kolla

det går att kasta