Beirut, din själ bär smaken av vin och jasmin,
men dina gator blöder.
Din hamn, en gång stolt, är nu förlorad,
ett monument av smärta som världen väljer att ignorera.
Libanon, du var en gång cedrarnas rike,
men dina dalar sjunger inte längre om frid.
De ekar av skrik.
Och Fairuz, din röst är som en lampa i mörkret,
ett ljus så starkt.
Du sjunger om kärlek, om en stad som en gång var.
Hon var din själ, Beirut, din moders kärlek,
men hennes sånger har slitits i stycken.
De ligger nu som skärvor i sanden,
bland bombernas aska och krigets damm.

Hur många melodier krävs för att läka ett sår?
Hur många ord för att rädda ett förlorat land?
Fairuz sjunger fortfarande,
men hennes röst drunknar i världens likgiltighet.

Beirut, du är en stad som gråter blod,
ett hav av mörker där ingen räddning syns.
Och Libanon, dina berg står som gravstenar,
men vi minns din skönhet, vi bär den i våra brustna hjärtan.
Så låt Fairuz sjunga,
för i mörkret är hennes röst allt vi har kvar.