Bakom sopbilen ligger solen som en cigg i gryningens mungipa. Barnen skyddas från ljuset i kepsar och krämer. Det ska inte gå att åldra dem. I Japan brann ett flygplan häromdagen. Passagerarna klarade sig, besättningen inte. Lågorna slog upp och markerade en katastrof, men än mer utmärkande för katastrofen är estetiken av en suddig mobilfilm. Det är att ingen tid fanns åt skönhet som får tragedin att bli verklig. Det är pixlarnas oskärpa som gör lidandet skarpt. Jag står med händelsen i händerna. På bordet framför mig brinner resterna av ett kronljus i min ljusstake, lågan blir stor i botten. I Gaza sköts de svältande i köer till mjöl. Barnen och tårarna och suddiga filmer. Läpparna släckta, slocknade ljusord. Barnen, grå. Det går inte mer. Att åldra dem. Jag står med händelsen i famnen och utanför fönstret rinner dimman in med törstigt vatten. Det vita blir tjockt, bländande.
Jag vet inte längre vad orden betyder. Någonstans har något bytt innebörd och bläddrat bland bortglömda revor. Jag vet inte längre vad kunskap är. Jag vet inte längre vad händer är. Vad en bild är. Och kärlek. Jag vet inte vad arv eller ilska är – inte vad mjöl är. Vad är, det här är viktigt, ett e-sim. Vad betyder det att eka: det här språket heter ingenting. Ingenting. Men något måste man ta avstamp i. Vad vet man. Jag vet inte vad kunskap är, men jag vet ett ord: Massaker.
Den palestinska poeten Ghayath Almadhoun skriver: Massaker är en död metafor som äter mina vänner; äter dem, utan salt. De var poeter men har blivit Reportrar Med Gränser – de var redan trötta, nu är de ännu tröttare. “I gryningen korsar de brådskande bron” och dör utan mobiltäckning.
Almadhoun skriver: Massaker vaknar tidigt, badar mina vänner i kallvatten och blod, tvättar deras underkläder, bakar bröd och kokar te, och lär dem sedan litet om Jakten. Massaker är mer förbarmande mot mina vänner än FNs deklaration om mänskliga rättigheter. (...) Massaker är den enda som beviljar asyl oavsett bakgrund; deras ekonomiska omständigheter rör inte Massaker, inte heller bryr sig Massaker om de är poeter eller intellektuella, Massaker ser saker från en neutral vinkel; Massaker har samma döda drag som dem, samma namn som deras änkliggjorda fruar, passerar liksom dem genom landsbygden och förorterna och dyker plötsligt upp, liksom dem, i Breaking News. Massaker påminner om mina vänner, men anländer alltid före dem till fjärran orter och barnens skolor.
Ghayath Almadhoun avslutar: Massaker är en död metafor som kommer ut ur teven och äter mina vänner utan en enda nypa salt.
Emilia Hasselquist Langefors skriver både poesi och prosa, och ägnar sig i övrigt åt biologifilosofi. Hon är 27 år och bor i Malmö.
Ghayath Almadhoun är en flitigt översatt palestinsk poet född i Damaskus 1979. Han är sedan 2008 bosatt i Stockholm och Berlin.
Dikten Massaker är i sitt original skriven på arabiska, men finns översatt till ett tiotal språk. En svensk översättning finns publicerad i boken Till Damaskus av Ghayath Almadhoun och Marie Silkeberg. Här är delar av texten fritt översatt via engelska av Emilia Hasselquist Langefors.