kan man verkligen stänga ut alla spöken?

en surrande, en mullrande

aldrig tystnande plats med lukt

ej av frukt men

av röta som blandas med det bekanta

vädjände, gråtande, beende, leende

brännskadade, blödande, svältande

förtvivlade, förargade

ändå skämtande, bärande, sjungande

med dammiga ansikten, läpparna blåa

på hela världens skärmar

speglar sig i tystnaden, mot himlen utsträckta händer

efter bättre täckning

och hela släkter på två månader utplånade

törstiga och avsmalnade

de ungas svarta hårstrån har blivit gråa

men det är just på håret hon känner igen sin mamma

ännu en rosfilt tyngd av ett liv

och längre bort och alldeles för nära, bombens flamma

genom luften glidande ljus i natten, lite vackra och mycket våldsamma

och alla små söta med flätor och tofsar

skakar, och de sköra och den gamla

han kan inte prata med henne längre

hon var hans själs själ den lilla flickan

kvar blev bara ett örhänge

mot hans hjärta i bröstfickan

låt de få vakna ur den här mardrömmen

ge en paus som varar för de nu levande

och de kommande

människor som inte kallas för djur

en stad där man kan bygga en framtid

en plats man kan lämna

och fritt återvända till

en vit flagga som bara är ett lakan i vinden

och ingen vit plastpåse i bebisstorlek

inga män ofrivilligt i sina underkläder

ingens pappa, kusin eller bror

kidnappade på gatan

inga räddningsinsatser i plastsandaler

inga unga krigsexperter

inga som fått sina händer och fötter amputerade

utan bedövning efter granatattacken

kan de händerna rita solen

kan de fötterna trampa och skaka jorden

inga sår som har blivit infekterade

inga hotfulla röster i en telefonsvarare

ingen som behöver visa sina förluster

för att få slut på misstänkliggörande

ingen som äter apelsiner som blivit möglade

inga poeter med mördade vänner

som blir våra fönster till liv förlorade

i år, inga jordgubbar, inga böcker,

ingen engelsk litteratur, inget hav, ingen refaat

ingen, inget universitet, ingen refaat¹

och orden som alla som mist en vän någon gång skriver:

snälla, kom tillbaka

kom till mig i immiga glasögon

skratta i telefonen i rummet bredvid

ät så slafsigt som bara du kan

kom, när du egentligen inte orkar

kom med tårar i ögonen, jag torkar

sitt så nära att jag blir svettig

älskade, låt mig aldrig se dina lockar så matta

håll det röda blodet för alltid gömt i din kropp

och sen när allt är över, om det skulle sluta så