LE CAMION (1977)
brev från en anarkist:
vi tänder en eld på morgonen för att hålla oss varma resten av dagen dom stör oss mitt i maten allvarligt vi förtjänar en bättre död än döden ni ger oss nu när ni gör små smycken av vår kunskap och en fetisch av våra kroppar bara för att ha något att visa upp för allmänheten och det regnar neråt det regnar alltid neråt men vi blir aldrig blöta nej vi sitter torra helt torra och väntar på vår död så som vi väntar på allt annat och inte längre bryr oss om något händer eller inte. jag vill att det här ska ta slut så att jag kan gå och lägga mig men det står en hund utanför fönstret och skäller och nu bränns det i ögonen och kommer vi någonsin få lite vila hon säger nej hon förstår inte varför jag redan känner mig död men vi måste fråga oss om vi någonsin har varit vid liv om vi från första början ens har haft den kontrollen över oss själva och hunden fortsätter att skälla och nu har det samlats en hel trupp av hundar nere på gatan med något sorts mardrömslikt skimmer över sig och med sina hårda svarta pansar av skadedjursdrabbad päls perfekt utmejslade och lätt sårade skallar och sina blanka oändligt djupa och mörka ögon både hotfulla och likgiltiga både levande och döda ge mig bara trettio minuter att få vila lite så kanske jag är på fötterna igen ! ! fantasin ändrar ingenting av det vi är intresserade av men se det som den enda utvägen vi har kvar efter att vi tvingats fylla i alla formulär som avsäger oss allt ansvar och förklarar syftet med det vi gör och det vi egentligen vill. jag känner fingrarna runt min nacke och förstår att jag behöver klippa håret igen huvud axlar knä och hela kroppen och jag saknar den kriminella i mitt huvud jag vet är samma avslagna affärsman som alla andra och jag vill bara sova men det betyder inte vad det låter som och ingen tänker på det längre att jag egentligen är trött på att sova och inte veta vem jag är.
vi förtjänar en bättre död
det finns oändligt många platser där vi känner att vi inte har språket där vi känner att vi inte känner igen oss själva och jag orkar inte längre diskutera skillnaden mellan symboler och tecken och att gå till biblioteket känns bara fel bortsett från begäret. dom gör sitt bästa för att döda oss och göra oss till ingenting och ingen vattnar träden som skulle ge skugga till våra gravar så nu står vi där och känner omvärlden limma fast sig på våra kroppar och på andra sidan havet skymtas ett oljeskepp som en hägring strandad i horisonten och de små vågorna glittrar sylvasst när de bryter mot sig själva det gör ont att hålla ögonen öppna. jag kommer ihåg mina drömmar det imaginära syftar inte till drömmar är lika med det overkliga utan snarare till drömmar är lika med ihopsättningen av erfarenheter jag kommer ihåg mina drömmar jag kommer ihåg mina drömmar jag kommer ihåg mina drömmar.
Jonathan Bergsborn är från Göteborg och redaktör för tidskriften Bänken.
Mosab Abu Toha är en palestinsk poet, novellförfattare och essäist från Gaza. Hans poesisamling Things You May Find Hidden in My Ear: Poems from Gaza (2022, City Lights) vann Palestine Book Award i 2022. I 2017 grundade Abu Toha Edward Said-biblioteket, det första engelskspråkiga biblioteket i Gaza. Enligt librarianswithpalestine.org har biblioteket blivit förstört av israeliska styrkor.